David Lynch och Werner Herzog är ganska lika i sin naturliga förkärlek i mörker och karaktärer.

Så att båda, som även delar ett spirituellt intresse av naturen, skulle samarbeta var nästan självklart.

Detektiven Havenhurst får ett akut-jobb i ett litet samhälle där en kvinna hittas mördad med ett svärd.

På andra sidan gatan bor kvinnans son, Brad. Det är han som har gjort dådet, enligt vad vittnen har

meddelat. Brad låser in sig i huset med två okända gisslan och Havenhurst får höra en bisarr historia

om vad som har lett till mordet.

 

Jag hade hoppats på att vi skulle få följa en inre resa hos Brad och hur han förändrades i Peru. Men tyvärr

får vi inte se något av detta. Brad är konstig som fan redan från start. Hans morsa behandlar honom som en

bäbis och Brad verkar alltid har varit en ytterst knepig person. Han påstår att gud bor i ett paket vete.

Påminner mig lite om Wild at Heart och Crispin Glovin som trodde att utomjordingar styrde oss med svarta

handskar.

Det finns egentligen väldigt lite att säga om denna film. Herzog regisserade och detta leder till att filmarbetet

känns som en autentisk dokumentär. Lynch var medverkande producent och jag tror att både han och Herzog

satt och drack en eller två tequilas för mycket under deras möte, för filmens resultat slänger in en dvärg

som inte gör någonting alls utan att bara stå och se rädd ut på några träd. Det slängs in strutsar och

flamingos i massor. Säkert en djupare anledning, men jag kunde inte analysera eller känna mycket av

filmen.

Willem Dafoe, Brad Dourif och Udo Kier gör alla ett bra jobb. Faktum är att samtliga skådespelare är väldigt

engagerade i assemblern. Men jag som tittare var inte så engagerad. Olyckligtvis får My son, my son

inget positivt bemötande från min sida och filmen landar på en svag 2a av 5 guldkameror.