Kalla kriget, 1964. Agenten Naked Snake skickas in på ett hemligt uppdrag i en djungel i Ryssland

för att rädda en forskare. Denna forskaren tvingas jobba med ett hemligt vapen åt en terrorist.

Saker går snett och Naked Snake upptäcker att hans tränare, The Boss, har gått över till ryssarna.

En strid utlöses, men Naked Snake har ingen chans. Djupt skadad tvingas han fly.

Men en vecka senare sätts han in i djungeln igen. Under operationen Snake Eater ska han hitta

skurken som är ansvarig, förstöra supervapnet Shagohod och viktigast av allt, döda sin forna mentor.

 

Som Naked Snake tvingas man uppleva överlevnad på högre grader. Att äta ormar, getter och rått

kött stoppar en hungrig mage. Att snabbt byta kamouflage beroende på vilket område man befinner sig i

är självklart. Att smyga sig fram är även en faktor för överlevnad. Men det skiter jag i! Att döda är

roligast och detta spelet är maxat med grymma vapen!

Snake Eater har dom absolut mest minnesvärda bossarna jag någonsin mött i strid. I ett gigantiskt

fält tvingas man försöka överlista den skickliga krypskytten The End.

I ett annat scenario tvingas man ha en duell mot Revolver Ocelot i rysk roulett. Dessutom finns det

många andra ögonblick som är oerhört minnesvärda. Den långa stegen Naked Snake tvingas klättra upp för, samtidigt som den James Bond-inspirerande huvudmelodin sjungs i bakgrunden. Detta är något bland det enklaste och vackraste spelet har att erbjuda och sätter en själ i den annars ganska svettiga striden.

Precis som de andra spelen i serien bjuds det på långa dialoger och scener. Dessutom är det många överraskningar och som spelare vågar man inte lita på något. Intensiteten är mer spännande än vad

dagens filmer och TVspel vanligtvis kan bjuda på. Och det är ett tecken på att Konami har lyckats, igen.

 

Jag älskar Snake Eater och anser att detta är ett av mina favoritspel. 5 av 5 guldkameror.