0

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Att Walk The Line är en bra rulle fattar ju alla. Den var väldigt rörande, tillochmed för mig.
Att en parodi skulle uppkomma var lite otippat, men välkommet. Så länge parodin ändå
höll sig seriös. Inte nån jävla Scary Movie skit, utan ett försök till att vara seriösa, trots
att allt är fejk. Men sånt brukar tyvärr inte vara fallet.
Dewey Cox är inte så smart. Han är en hillybilly som av misstag råkar döda sin bror under en
machete-strid. Detta leder till att hans farsa konstant, helt från ingenstans påminner om hur fel
unge dog. Men Dewey dränker sina sorger i sin musikaliska talang. Han gör alla genrer det finns,
får ett stort stamträd med barn och testar alla droger som finns. Samtidigt som hans liv för honom
till Beatles och en rad andra kändisar.
 
Filmen är tyvärr inte så rolig som jag hade hoppats på. Jag vill gilla John C. Reilly, men han gör inget
lätt jobb för mig. Visst, han är respektabel här, men rollprestationen leder inte till några gapskratt.
Hela filmen känns som en utdragen sketch som hoppar runt hejvilt och inte landar i någon särskild
sekvens. Inget konsekvent sker och det blir bara lösa trådar som hänger överallt.
"Honey...it's not what it looks like!"
Men några saker är smått komiska. Som Deweys farsa, som har seriöst dåligt temperament mot sin son.
Eller Deweys polare som råkar bjuda in Dewey på en rad olika drogfester. Eller Buddy Hollys scen,
där han exponerar sig själv som Buddy Holly konstant för att få folk att fatta att han är med i filmen.
Dewey Cox: världens längsta 12-åring.
Men i helhet är det en lättglömd rulle utan mycket att ge eller ta. 2 av 5 guldkameror.
 
Robin Andersson.