Regisserad av:

Joseph Vilsmaier, 1993

Kort om handlingen.

Om ett gäng tyska soldater som är övertygade om att Stalingrad inte kommer bli nån match att inta men de visar sig bli tvärtom och en utav soldaterna agerar så pass oansvarigt att dem slutligen tilldelas straffbataljon ute i den kalla, frostiga ryska vinter och där bryts all deras mänskligheter ner till den primitivaste delen av dem – att bara överleva.

Vad vill den säga?

Främst tror jag att den försöker säga att alla tyska soldater inte bara va odjur som endast kommer för att erövra och döda som en av soldaterna ironisk poängtera i en scen när en ryks unge fruktar dem. Utan att dem faktiskt är människor som vilka människor somhelts oavsett nation.

Vilket ta mig till nästa punkt där filmen visar dem som faktiskt var att frukta bland tyskarna och de var dem högre nazist officerarna då de ganska tydligt visar upp att dem är "onda" igenom hela filmen, för inte nog med att en nazist officer nekar en soldat en medalj bara för att han är lite slafsig vilket trycker på hela idologin av att en nazist är ren, rak och ståtligt framförd utan även att en av dem högre nazisterna även ser till så dem hamnar i straffbataljonen. Och när dem sedan träffar på samma nazist som nekade dem medaljen ute i den ryska vinter tvingar han soldaterna att avrätta civila ryssar för att maten inte räcker till och sedan när dem infiltrera nazist officeren tillhygge har han mat och dryck till en mindre arme – vilket svin han var och så oskyldiga soldaterna är, dem är ju bara schackpjäser och nazist officerarna är spelarna. De tror jag är den främsta ändameningen med filmen.

Annars är filmen ganska slätstruken av sig till sin fördel för även fast vi matas med hemskheter efter hemskheter så bibehåller den sig likgiltig inför de vi ser, inget lämnar någon dramatisk efterföljding folk bara dör av ganska grafiskt och den kyliga stämningen blir kyligare, vilket nog är en annan ändamening med filmen. För i dåtidens överdrivna krigspatriotism (även en idag) som var att man skulle ut och slås för sitt land med stolthet och återvända som hjälten vilket också filmens gäng tror sig i början men så inser dem ganska snabbt i Stalingrad att krig är krig och de är inte så himla kul och man glömmer snabbt sina moraliska ståndpunkter, för de börjar helt plötsligt kännas viktigare att ha ett oskaddast psyke och alla lemmar kvar på kroppen, vilket gestalts i en scen där flera hundra tyska soldater jagar efter ett flygplan som ska skjutsa ut dem skadade. Alla vill bara ifrån Stalingrad de var ju bara ett kallt helvete där folk dör till höger och vänster. 

Filmen får 4.5/5 guldkammror då den inte bara har en grym theme-song som ger känslan av att soldaterna piskas in i helvetet utan den är lite mer en bara en av dem bättre krigsfilmerna. Gillar med att den speglar de ifrån tyskarnas sida vilket är relativt ovanligt och så gillar jag tysk film för dem brukar ha en slätstruken inställning till film, ingen är direkt ond (utom en viss nazist officer), god eller nåt sånt utan dem mer bara är och ryssar framställs inte som "fienderna" bara för den billiga dramatikens skull utan dem är simpelt bara ryssarna. Miljöerna är också trovärdiga, jag köper att dem är i ett ner bombarderat Stalingrad lika mycket som jag köper att dem alla lider av frostskador i de ödselika vinterlandet. En rak, även tydlig krigsskildring som gör än delaktig genom att de är mer fokus på människan i sig istället för krigets moraliska/poltiska frågeställningar och trotts sina små historiska missar som att i pansarvagns scenen så var dem pansarvagnarna inte uppfunna än utan dem kom året senare så håller den sig stark, för vem bry sig? En pansarvagn är ändå en pansarvagn och de är en krigsmaskin som lemlästar folk oavsett modell.

Jonas