Dockor har en tendens att bli skrämmande. Men de kan vara mer än bara en produkt av renodlad

skräck. Även en produkt av psykologi. Som i Pin eller Magics fall.

Corky har ingen lovande karriär som magiker. Folket lyssnar inte ens på när han uppträder utan

småtjatrar i bakgrunden. Men efter ett svettigt raseriutbrott skäller Corky ut sin publik. Därefter

är hans dagar som magiker över. Eller? En tid senare övertalas en Tv-producent att kolla på Corkys

show. Numren han drar är normala korttrick som inte övertalar. Men helt plötsligt hörs det en klagande

röst bland publiken som kommer från Corkys buktalardocka Fats. Numret blir en succé och det

verkar som att TV-serien kommer bli av. Men Corky får kalla fötter och flyr till ett litet hotell där hans

flamma Peggy bor. Här visar Corky upp ett mindre attraktivt beteende. En form av besatthet för sin docka.

Möllers enda klagan på filmen är att den är långsam. Detta kan jag hålla med om. Men detta är den

typen av film som ska krypa fram i långsamma takt. Trots allt tycker jag att deras film, Själanöd, var för

utdragen i deras spyscener (som förövrigt är mitt enda klagomål på en annars intressant produktion).

Men Magics krypande stämning bygger upp karaktärer. Särskilt viktigt är detta med att bygga upp

Corkys försiktiga och blyga personlighet. Den sätter sig i kontrast till Fats vulgära och rappa beteende.

 

Några bland filmens bästa scener visar även Anthony Hopkins bästa prestationer. Som när ett kortmagi

trick går fel och han ballar ut mot Peggy. Å ena sidan var hon otålig och är relativt svår att gilla som tittare.

Men att hon har känslor för Corky syns tidigt i filmen så deras relations uppbyggnad visades nog mest

under barndomen. Majoriteten av filmen bygger sig på Hopkins prestation. Den håller upp det hus som

annars kunde rasa ner om man säger så. Men det är en jävligt stark pelare som håller upp huset! Tänk

bara på scenen när hans mentor försöker få honom att vara tyst i fem minuter utan att använda Fats

röst. Aldrig har en sådan känsla av obehaglig tystnad betytt så mycket för en scen.

I klassisk 70-tals anda så påminner den svagt om Patrick. Vet inte riktigt varför dock. Filmen får

4 av 5 guldkameror. Det enda riktigt dåliga är de sista fem sekunderna som likaväl kunde klippts

bort. Ja, fem sekunder förstör oerhört mycket!