0

Bubba Ho-Tep (Anderssons åsikt)

Ibland kan jag dela samma åsikter och tankar som Markus. Men ibland har han helt fel! Oftast
det sistnämnda. Så nu, efter julaskinkan och med årets avslut som närmar sig, ska vi göra en sak klar för oss. Bubba Ho-Tep förtjänar inte sin kultstatus.
"Would you like a Ding-Dong?
 Oh, I don't mean mine! I mean a chocolate ding-dong."
Elvis dog inte 1977. Nä, det var hans imitatör som dog, fast i Elvis namn. Då The King ville leva ett mer
avslappnat liv så beslöt han sig att leva vidare som Elvis-imitatören Sebastian Haff. Men när han blir
äldre och ligger på pensionärshem med en blåsa på ballen så har han svårt att övertala sköterskan
att han är den han är. Men snart sker det märkliga saker på hemmet. En mumie vandrar fram och tillbaka
och äter själar ur dementa gamlingar. Endast Elvis och hans svarthyade vän som påstår sig vara
President Kennedy tänker göra något åt saken.
De mer känslosamma ögonblicken är vackra. Att se alla gamlingar som bara väntar på att få ett avslut
är ett deppigt ögonblick för oss alla. Elvis tror dessutom att han är döende i cancer och vill inte dö
utan sina älskade vid sin sida. Bruce Campbell har aldrig varit så bra som i denna rollen.
Humorn kan fungera till en viss gräns, men den gränsen överanvänds för ofta för min smak,
med den typiska kiss och bajs humor som inte riktigt går ihop med den värdighet jag tycker
filmen borde ha.

"Thank you. Thank you very much."
Mumien ser ganska bra ut, men skräckelementen är väldigt få och filmen ger inte mycket spänning överlag.
Som en stor och varmhjärtad fantast åt Don Coscarellis Phantasm och även hans John Dies at The End, så
tycker jag överlag att resultatet i Bubba Ho-Tep inte var hans stil. Det surrealistiska och bisarra i Phantasm
samt det löjligt märkliga i John Dies At The End går inte att jämföra med en sådan "bakfylla-komedi" som
Bubba Ho-Tep.
 
2 av 5 guldkameror.
 
Robin Andersson