Detta är inte den där svenska dansbandsfilmen, utan en actionrulle av John Woo, den asiatiska

actionlegendaren bakom Face/Off och HardBoiled. Som ni säkert redan vet om så älskar jag

när John Woo gör bra actionrullar, men hans sämre filmer lyckas inte attrahera mig så mycket.

Jack (Dolph Lundgren) är en häftig snubbe med glimten i ögat. Han råkar även vara livvakt.

Efter en olycka med en granat så sätts han i paniktillstånd så fort han ser färgen vit, vilket forcerar

honom till att konstant bära solbrillor. När en mordisk psykopat hotar en modell så sätts Jack in i

uppdraget att skydda henne, samtidigt som han blir en gudfar åt en nio-årig tjej.

 

Låt oss börja med den bra biten. De flesta rollfigurerna är intressanta. I alla fall Jack med sin lama och

udda fobi för vita färger. Även den psykopatiska mördaren är intressant när han visar sitt intresse

för Shakespeare. Med detta sagt vill jag numera gå in på de negativa punkterna. Filmen är faktiskt

fruktansvärt trist!

eller introt i The Killer. Att säga att samma kille gjort actionscenerna här känns surrealistiskt. För John Woo

har tagit bort sin känsla och ersätt den med skit. I en scen hoppar Dolph ur ett hus, på en studsmatta och

ner i en pool. Hela scenen känns så bisarr att det sänkte mina förhoppningar på resten av filmen.

 

Storyn är ointressant. Lika ointressant som modellen som blir Jacks kärleksintresse. I en konstig

scen vill hon ta droger, men Jack säger att de ska dansa salsa istället, vilket de gör och VIPS hon vill

inte ha några droger längre. Kom ihåg detta, junkies! Nästa gång ni vill ha en fix, dansa salsa! Den

totala avhållsamheten mot någon form av energi och glädje gör att spola-fram-knappen även fick

lov att användas. Och den undviker jag oftast att använda, men nöden kräver ingen lag!

BlackJack visar att John Woo inte brydde sig ett skit när han gjorde denna. 1 av 5 guldkameror.