Detta är den första Sean Connery Bond-filmen jag såg och det var nära att jag aldrig ville se

en Bond-film igen. Säga vad man vill, men den har inte åldrats bra. Jag har själv inte sett om

den på länge men minns allt för mycket av skiten.

007 dödar äntligen Blofield, hans nemesis, i filmens intro. Men en diamant-smuggling i Afrika

eskalerar så Bond ska infiltrera sig i en diamanthärva genom att klä ut sig som mördaren

Peter Franks. Med hjälp av en smugglarkontakt, Tiffany Case, lyckas James snart upptäcka vem

som verkligen ligger bakom allt. Blofeld! Med diamanterna ska han bygga ett nytt domedagsvapen.

 

Filmen är så 70-tal som det går att bli. Låten är av Shirley Bassey. Harry Saltzman, en av producenterna

hatade låten. Men låten stannade i filmen. Synd, då den är skrikig och för enkel att glömma.

Blofelds medarbetare blev ett homosexuellt par, vilket faktiskt var en ganska vågad idé. Och inte alltför

dålig heller. Synd att båda blev klyschiga i sina one-liners som de alltid avslutade tillsammans.

Den sämsta biten måste vara den alltför långa hiss-fighten då Bond slåss mot den riktiga Peter Franks.

Det ser klumpigt och oengagerade ut. Dessutom slåss Bond mot några astronauter i en studio-inspelning

av månen. Han stjäl en månbil och kör ut i öknen. Vad är det som händer?!

Storyn är ganska okej, men jag tyckte den var lite klantigt berättad första gången jag såg den. Jag hoppas

att man kommer återkomma till Las Vegas-temat igen, då jag älskar att se mer action och spion-thriller

bland korrupta casino-ägare och poliser. Filmen får 2 av 5 guldkameror. Den är spännande nog att

lida sig igenom.