Streets of Fire
Jag var tveksam. I mitt huvud spelades en lustig bild av långa musikframträdanden som
leder till spontana dansnummer mitt på öppna och regniga gator. Men trots att filmens
beskrivning lät som en klumpig sörja så hade jag en svagt intresse av att ge filmen en chans.
Walter Hill gjorde senast Bullet to the Head med Sylvester Stallone.
Rockstjärnan Ellen Aim sjunger ett inbjudande intro till filmen på en välkänd klubb. Men då kommer
ett motorcykelgäng in och ställer till med kaos. Ledaren, Raven, tar Ellen Aim till fånga och
de drar iväg efter ett litet krig på gatan. Snart kontaktas den stentuffe Tom Cody av sin syster
och får höra om hans ex-flickväns kidnappning. Trots att Tom är för hård för att erkänna
det så har han kvar känslor för Ellen Aim och tvingas jobba med hennes pojkvän Billy Fish
och den hårda McCoy för att rädda henne.
Jag är ingen stor rock'n'roll fantast, men dessa låter höjer en badass känsla till större nivå.
Michael Paré är bra som en skabbig huvudhjälte. Lägger man till hans grymma gevär så får
man en explosiv kombination. För att se motorhuvar på bilar flyga åt helvete i ett brinnande
inferno av hetta när de bemöts av ett skott är väldigt rogivande och välgjort! Detta vapen har
jag länge letat efter i film, men enbart Streets of Fire fångar känslan av hur mycket skada ett skott kan göra. Diane Lane spelar Ellen Aim. Även om jag inte har sett så mycket med henne så medverkar
hon bland annat i Jumper och den första Judge Dredd. Men bäst av allt är Rick Moranis som den
sviniga och lagom kaxiga Billy Fish. Känns gött att se även en glasögon-orm kan spela en bastard.
Regissören heter Walter Hill och är känd från 24 timmar och Arnie-filmen Red Heat.
"The only problem with kicking the shit out of you is that it would be too easy"
Vad som känns lite svagare är att alla rollfigurer har samma svinigare attityder. Det påminner lite
om John Carpenters Vampires, där karaktärerna enbart skäller på varandra hela tiden. Fast denna
rullen lyckas ändå, både i sina slummiga kvarter och laglösa skurkar. Raven är ingen annan än
Willem Dafoe och att se denna onding få ett kokt stryk i slutets fist-fight är oerhört rogivande!
Sanningen är att alla kortare action-moment bygger upp till den stora finalen.
Mycket....intressant mode Raven har valt där.
Att filmen lyckas få in en rad sköna rock´n´roll musik i diverse scener förhöjer känslan. Musiken är
en del av filmen, utan att det förvandlas till en fånig musikal. Som avslutning vill jag säga att
filmens längd på 1 timma och 30 minuter passar gött och den ligger på nästan en bättre nivå
än Heavy Metal och dess uppföljare Heavy Metal 2000. 3 av 5 guldkameror.
Robin Andersson