blue is the warmest colour
Nu är de dags att tackla denna franska film som verkligen märks att den är fransk, för dem talar franska, den är fylld av demonstrationståg, de är rödvin till maten och de är prat om kultur å folk som röker cigg å sånt. Och jag skriver detta nu indirekt eftersom filmen verkar vara känt för de så vill jag klarlägga att dem halvlånga grafiska sex-scenerna var som välgjort ”finnare” lebb-porr så dem som inte har nåt problem med sådan klipp uppskattar säkerligen dem scenerna.
”Adele (till vänster) spelad av Adèle Exarchopoulos och Emma (till höger) spelad av Léa Seydoux är båda suveräna, men jag har synpunkter på en av dem, men det är knappast hennes fel och jag kommer till det senare”
Handlingen som en slags lång penseldrags historia där vi får följa Adeles väg ifrån tonårslivet in i vuxen världen och hennes osäkerhet kring vad allt har att erbjuda samt då hennes kärlek med nån slags punking tjej i blått hår. Och mer än så finns inte att säg, för även om den fokuserar kring att hon är lesbisk så skulle hon lika gärna kunnat vara straight för problematiken med att vara lesbisk som straight i ett förhållande är vad jag kan anta är den samma som straight vilket filmen demonstrera som i sin tur också är asskönt att den gör, äntligen en film som speglar att kärleken är ”blind”, korrekt sätt, och inte har med kön att göra. Men nog om detta.
”Eftersom titlen har ordet blått i sig, dras ens ögon till självklart allt som är blått i filmen och man försöker hitta nån slags betydelse i de.”
De som slår mig starkast är hur extremt, okej kanske inte extremt men hur duktiga alla skådespelare är, dem är oifrågsättbara som sina karaktärer och framförallt helt naturliga i sitt sätt. De jag med gillar är hur behaglig den är och att den bara liksom tickar på utan att nåt direkt nämnvärt händer till ett halv-svajigt men mysigt foto vars stil påminner lite om Triers stil fast utan alla Jumpcuts så man liksom sitter där och bara följer osäkra men ändå trevliga, enkla Adele som lever ut sitt liv. Jo, appråpå Adele så är de jag faktiskt tycker om mest med henne är hur hon äter, de sägs av henne i rullen att hon älskar att äta och de syns, hon äter med aptit och glufsar i sig de som ett försiktig men förvuxet barn i alla scener där hon äter och dem finns de många av.
”Nom, nom! Mat är min favorätt!”
Till de jag ogillade är svårare, kanske är de längden, (den är 3 timmar) Kanske är de att inget typ händer och man kan lätt känna sig smöming, vilket inte behöver vara nåt dåligt, jag somnade in gött till den några gånger. Kanske är de att den bara inte riktigt lyfter eller just tar tag i mig på ett personlig plan. Kanske är de för att dem snackar så mkt om kultur så jag känner mig som Adele som inte har koll på nåt sånt och att jag bara vill smita ifrån platsen och bli hamrad. Eller så kanske de är för att filmen spelar på så mkt blickar, rörelser och att avläsa social koder och jag vet faktist inte om de var tillräckligt spännande gjort. Mm, jag vet inte riktig om allt de jag nu skrev ovan störde mig eller om jag kommer gilla de mer vid omtitt...
Men en grej jag vet att jag ogillade konkret de är att den halv-punkiga bruden Emma, Adele blir så kär i är för typisk som lebb i sitt korta blåa hår, hade hellre sätt att hon haft än mer ”kvinnlig” stil av många anledningar. Djupare förklaring följer...
Så filmen får därför 3 av 5 guldkameror, och för dem som vill se en lång kärleks historia om livet ständiga melodramatiska flyt plus lesbiska sex scener och en massa snack om kultur/konst så är detta definitivt en film för er.
Jonas Hansen