innehålla en del surrealistiska element, för det är väldigt svårt att följa filmens handling.

 

Vi följer en tjej, Ana, under tre fristående delar i sitt liv. Del ett innebär ett hotell med en bisarr

hemlighet. På detta hotellet bor Ana med sin moder i ett rum bredvid en person som verkar vara

en häxa. Här bjuds det på färgande tagningar och vissa scener som för tankarna till Susperia.

Del två är troligtvis inspirerat av Darios tidigare 60-tals thrillers. Det är ett ologiskt och långsamt

segment då Ana och hennes moder går och handlar i en stad. Riktigt tröttsamt. Del tre innehåller

hotellet som numera är ödelagt och dit Ana återkommer som vuxen.

 

Sektion 1 och 3 är mest imponerande. Kamera-mässigt finns det en del snygga scener och grafiskt

innehåll som lägger lite touch som påminner om den psykologiska terrorn från Silent Hill spelen.

I en scen glor lilla Ana upp i taket och ser två personer (antagligen hennes föräldrar) sitta klistrade

mot taket uppochner och knulla skiten ur varandra. (Ursäkta ordspråket, men så brutal är scenen)

Sektion 3 som påminner om Darios bästa film: Deep Red, har en del obehagliga saker. Som

att alla tavlor och tillochmed en staty har utpetade ögon. Gross. 

Det är ytterst lite dialog i filmen. Faktum är att de enda som säger något skäller bara på Ana.

Resten av dialogen sker med hjälp av blickar, kameraspråk och tagningar. Tyvärr funkar detta inte alltid.

Ett exempel är när Ana går mot ett gäng motorcyklister i en tagning som varar minuter och har inget

syfte alls.

 

Det som verkligen ger filmen sin charm är musiken! Majoriteten kommer från tidiga filmer från

Italien. Tentacoli, som Markus fick mig att bli kär i och ett ledmotiv ur La polizia chiede auito.

(Vet inte vad den engelska titeln heter). Trailern är även väldigt värt att se.

 

Filmen har intressanta ögonblick, men jag har stark misstanke om att Robin Möller och Jonas

inte skulle uppskatta filmen. En svag 3a av 5 guldkameror.