Härliga 70-talet var fyllt av skumma substanser, skum musik och skumt mode. Men när det gäller

filmåret, så kan vi med stor säkerhet påstå att 70-talet utvecklade sina mer "äkta" skräckfilmer.

Med Omen, Hajen, Halloween, Susperia och Exorsisten så blev folket rädda. Väldigt rädda.

1976 kom Carrie ut. Denna film kretsar kring den blyge och mobbade Carrie. En ung tjej i skolan

som inte har några vänner. Den enda hon hittar någon form av tröst hos är sin lärare, Miss Collins, som

är tuff mot Carries mobbare. Men mardrömmarna i skolan är nog inte lika farliga som de där hemma.

Carries mamma är en sinnesjuk dam som tolkar bibeln på sitt egna sjuka sätt. En kvinnlig Josef Fritzel,

med andra ord. Carries mobbare planerar den stora "stöten" på balen. En hämnd som kommer ge

Carrie total förödmjukelse inför en publik.

Och det är här som Carrie är starkast. För uppbyggnaden är så välgjord att vi vet slutet. Carrie, som

under filmens gång upptäcker att hon har mäktiga krafter, kommer göra balen oförglömlig, i stora marginaler.

Sissy Spacek gör ett otroligt jobb som mobboffer. Hon beter sig verkligen udda, men vi finner ändå sympati

för henne. Hon känns på något sätt äkta i sin roll. Piper Laurie spelar Carries morsa med galans. Ord kan inte

beskriva hur hon beter sig som en galen kattkärring. Filmandet, musiken och uppbyggandet är fenomenalt.

Och symboliken. Varje gång jag tänker på Carrie så tänker jag på när hon speglar sig och i reflektionen ser

man ordet "Bal" stavat baklänges. Vi vet nu att balen kommer gå helt åt helvete.

Som ett experiment så skulle vi redan veta om finalens uppgång. Vi skulle även ifrågasätta oss

vem som är monstret. Carrie, med sina krafter, eller folket med sina demoniska ideér?

Lite gran som Frankenstiens monster. Ve är egentligen "besten"? I min mening är det Carrie, då hon blir

instabil. Men vad är då baksidan? Jo, har man sett Carrie en gång, så blir det inga fler gånger. Den är lite

för enkel att se och att tolka. Men den är bra. Utan tvekan.