0

Scarface-1932

Ey, nu när vi kollar igenom gamla gangsterrullar från 30-talet blir det lite ändring här i skriften på Filmfett, hajjaru? Annars skickar jag Robin Finläpp på ditt gäng och rensar hans avloppssystem med din utslitna tunga. Hur som helst här är Scarface, inte den med Al Pacino utan rullen från 1932....okay jag ska nog inte skriva reviewn så här, hurså helst, original Scarface som låg till grunden för Al Pacino filmen står härnäst!

 High five!....no?

Filmen börjar med att förklara för tittarna att detta är baserat på verkliga händelser och uttalar sig som ett krav till regeringen att ta tag i gangster problemen som härjade på 30-talet med orden ” what you gonna do about it?” Tony(inte Montana) Camonte utför Johnny Lovos ärende genom att döda Big Louis Costillo, South Sides kingpin. Detta utökar Johnnys revir och Tony blir hans höger hand och tillsammans säljer de mycket olaglig sprit. Johnny ger Tony rådet att inte jävlas med de irländska gängen i Noth Side under O´haras styrelse men detta ser Tony tydligen som en order och det första han gör är att skjuta hej vilt på O´haras barer och detta gör inte bara O’hara tokig utan lockar både snutar och andra gangsters, Tony är bortom all kontroll, vad ska Johnny göra när hans position som stadens värsting äventyras av Tonys närvaro och hans längtan att ta Johnnys plats som ”Don”. Samtidigt har Tony själv problem med sin tjej ungefär som i 1983 versionen. Poppy som hon heter i denna film är en golddigger precis som i sin reboot. Har man sett Scarface ser man mycket uppenbart vilka scener som har tagits från denna film och blivir remakade för Di Palmas dunderrulle.

 "This fellow's got ideas I don't like."

Filmen innehåller mycket stereotypiskt gangster snack som ” see” och ” capish” etc. Mycket 30-tals gangster. Filmen är lika intressant som brutal. Rätt mycket av den är baserad på Al Capones liv. Trots att filmen är snart 80 år gammal håller filmen än idag och har hela 100% på Rotten Tomatoes. Men då jag är en 90-tals digitala grabb vill jag se blod, svett och tårar så jag föredrar Al Pacinos film, fast miljön och cinematogrofin är bättre. Filmen får 4 av 5 guldkameror.  Brutal, bra skådespel och mycket stereotypiskt gangstersnack får denna film in plats i historieböckerna och hamnar oftast på listor över bästa gagsterrullar.

 
Markus