Först vill jag säga att kommer någon skådis spela mig i nån film så blir det nog Steve Carell.

Hans roller brukar vara relativt lika mig, hur patetiskt det än låter. Men de val och det liv han har i denna

filmen skulle jag nog själv göra om Jorden går under. 

Dodge är en tystlåten och lugn kille som låter livet ha sin gång. Så han blir inte så förändrad när

nyheten kommer att en komet ska kolidera med Jorden om 27 dagar. Alla andra flippar ut totalt.

Han åker till sitt jobb samtidigt som hans fru rymmer utan att säga nått. Hans granne sitter på

trappan och gråter när hon har dumpat sina lama pojkvän och missat sista planet hem.

Så han bjuder in Keira Knighley tills pojkvännen tagit sina saker och stuckit. Då får Dodge veta

att hans fru var otrogen och att hans high school-kärlek skickade kärleksbrev till honom.

Dodge och Keira drar iväg på en road-trip till Dodges ex-tjej.

 

Filmen är delvis en komedi, men jag såg den mer som ett tänkvärt drama med hyllning till livet.

Hade jag själv vetat om undergången så hade jag nog inte tagit skydd. För vem vill bo i en stad

av ruiner och döda kroppar? Nä, då hade njutit av livets goda och lyckliga tider. Därför tycker jag om 

att Dodge och Penny (Knighleys roll) förblir relativt olika. Penny tar hasch och lyssnar på folks olika

livshistorier. Dodge sitter mest och tar det lugnt som han alltid gör.

Bästa delen: Att jordens undergång inte var nån löjlig skröna, utan beräknades verkligen ske i filmen.

Även att Dodge gjorde så mycket för att Penny skulle vara lycklig trots att han själv var relativt cynisk.

 

Sämre del: Dodge kunde vara mer förbannad över hans frus beteende. Eller bara mer cynisk i allmännhet.

Det vore kul att se han störa sig på mindre småsaker som Penny gör. Dessutom kunde filmen vara lite

längre.

 

Betyget blir 4 av 5 guldkameror. Jag gillar tänkvärda undergångsrullar utan fokus på effekter.