Att komma ihåg den direkta titeln kan vara svårt, men att minnas alla kortfilmerna är ännu tuffare!

Ja, detta är en dramafilm med fokus på kärlekshistorier som 20 regissörer får friheten

att skapa i Paris. Resultatet blir 20 kortfilmer. Olyckligtvis har detta ett resultat att filmen fokuserar

på kvantitet istället för kvalitet.

 

Vissa guldkorn i filmen är väldigt välgjorda och känns på något sätt som en poetisk eller ibland

humoristisk stil. Som en mimares sökan efter kärlek som blir en oväntad succé med sin slapstick.

Eller historien om en uteliggares hemliga kärlek. Dessa inslag fungerar jättebra! Det lustiga är däremot

att de kändare namnen såsom Coen-bröderna och Rufus Sewell, faktiskt INTE gör ett bra resultat.

Coen-bröderna gjorde en osammanhängande och ful komisk grejs som i mina ögon blev misslyckat.

Rufus är som vanligt skitbra skådis, men fick inget utrymme i sin lilla prestation.

 

Tematiken kring kärlek tycker jag brukar vara krystat och jag var faktiskt skeptisk. Detta är en

faktor som kan bidra till att filmen känns lite lång! Det absolut bästa är verkligen den bästa

finalen man kunde hitta och kretsar kring en kanadensisk kvinna som hittar egen kärlek i själva

staden Paris. Det blev ingen fysisk kärlek, men ändå en skön närvaro som jag själv kan känna många

gånger. En pånytt-födelse, även om detta låter mesigt.

 

Den sämsta är om en gammal gubbe som klipper sig hos en skum ninja-asiat eller nått. Där hängde jag

inte med ett piss! Även den trista storyn om en kvinna som typ åker buss....eller nått sånt.

Men det är inte lätt att göra kortfilmer, så därför ger jag filmen en stor glädje för

att den funkande till viss del!

 

Filmen får 3 av 5 guldkameror! Däremot saknar jag Wim Wenders här....