Första gången Werner Herzog och Klaus Kinski jobbade ihopp var på ett historiskt drama om en mans jakt efter Eldorado, Filmen är idag ansedd att vara en av de bästa (och största) kultklassikerna som gjorts men hur ser filmfetts syn ut på den?

Klaus Kinski spelar Don Lope De Aguirre, en galning på expedition i Sydamerika på jakt efter staden av guld, Eldorado. Men på Nyår avgör expeditionens ledare Gonzalo Pizarro att gruppen borde splittras, pga brist på mat och leta i olika delar av djungeln. Han utser Pedro De Ursua till ledare över en grupp och Aguierre viseledare att ta 40 män med dem och resa via floden på en flotte. Med starka strömmar och galna indianer bakom djunelns träd faller många av dem under resans gång och för var dag blir tiden mer knapp. När det väl blir dags att möta upp med Gonzalo igen tvekar Aguirre och skapar myteri med hjälp av löften av rikedom och berättelsen hur México erövrades av tappra männ som idag är legender, han avrättar Ursua och männen lojala till honom för att sätta Fernando De Guzman som expeditionens ledare. Men Ursua överlevde och vårdas i smyg av hans älskarinna Inez som är den enda som är den enda med stake nog att trotsa Aguirre. Men för var dag blir det mindre mat och färre män. Besättningens lojalitet sätts på prov och till och med prästen börjar tveka. Men då Fernando dör tar Aguirre själv på sig rollen som kapten över flotten. Nu är den skogstokige Aguirre härskare över flotten och ingen vågar säga emot honom. Ute i ödemarken med kannibaler efter sig, besättningsmän som dör som flugor, majoriteten av passagerarna sjuka och en galen kapten som blivit galen under jakten på Eldorado, kommer någon överleva Guds vrede?

Aguirre är en mycket seg film, jag uppmuntrar att folk ser den, men det är ingen transformers, det är mer utav en Arthouse film. Det händer knappt något och när det väl gör det bryts händelserna snabbt emot tystare och långsammare transportsscener via fot eller båt….. Och jag måste medge att jag verkligen gillar när det är segt. Som många andra filmkritiker påpekat så är tystnaden och den sega storyn perfekta element som bidrar till känslan av galenskap, Man ser soldaterna springa runt i gytjan och när de väl hittat mat känner man sig nästan lika lättad som karaktärerna. Det känns som man är med i expeditionen och man fruktar Kinskis Aguirre lika mycket som besättningen i filmen och när väl karaktärer går emot dem sitter man nästan och bedömmer deras dumhet. Man tar en kort stund och kollar på Aguirre och vet att mannen är snäppet från att döda varenda jävel precis som Kinski kunde agera på riktigt. Jag vet att Kinski var galen och fruktad även i sin familj så det enda positiva jag kan säga om personen Klaus Kinski är att den sjuke jäveln är en sjujäkla skådespelare som inte behöver utrycka sina känslor i ord utan använder ögon och kroppspråk för att berätta mer än 1000 ord som ett riktigt proffs. Scenen då Aguirre och hans män bränner byn och jagar bort invånarna är nästan i klass med Cannibal Holocaust, en film som schockerat många nog för att regissören fått uppträda i rättsalar för att bevisa att allt var på låstas Segheten kan NÄSTAN jämnföras med Gerry, en film där 2 personer spenderar hela filmen att gå runt tysta i öknen, det känns som även en själv är i öknen, Aguirre skapar en liknande känsla fast under hårdare klimat och en galning i besättningen som man inte vänder ryggen på. Manuset skrevs på 2,5 dagar och filmades med en stulen kamera så filmens preproduction är one of a kind som låter mer som en Troma produktion. Musiken består mest av ekande toner, vilket känns hemsökande, och passar in mer än en hand i en vante. Aguirre får 4,5 Guldkameror av 5. En mycket vacker film utan några vinnare, bara förlorare. Härnäst kommer en annan tysk klassiker så STILL! und hören.... oder lesen....(tyst! Och lyssna…eller läs....)