0

Silent Hill

När vi började med bloggen så nämde vi att man även kommer göra spelrecensioner.
Och varför inte? Så här kommer det legendariska mästerverket Silent Hill. Ett spel som
tyvärr fick stå i skuggan av  Resident Evil. Men idag har Silent Hill ett stort inflytande på många
Playstation-spelare.
 
Nä det är ju bara en skola fylld med mördande barn...
 
Vi följer Harry Mason, en vanlig människa som älskar sin dotter Cheryl mer än något annat i
hans liv. Under en bilresa råkar han krocka och vaknar upp i ett dimmigt samhälle, helt öde
på folk. Cheryl är försvunnen i dimman. Staden han är i är Silent Hill, en småstad med allt.
Sjukhus, polisstationer, skolor, en vansinnig sekt, monster och en alternativ värld fylld till
breden av bisarra monster.
 
Den som förväntar sig klassisk skräck med action och vapen blir besviken. Istället håller
spelet en känsla av obehag. Harry är endast en vanlig man, utan erfarenheter av att överleva.
Han vill bara hitta sin dotter och fly staden. Han bryr sig inte om vad som händer, eller varför
de få som bor kvar är så mystiska.
 
"All I can tell, something bisarre is going on."
 
Under Harrys resa följer vi ett fåtal karaktärer med sina egna historier. Vi får endast ta del av deras
öden som beskådare, vilket gör dem intressanta. Allt från Dahlia, den mediala kyrkodamen till
Lisa, den livrädda och underbara sjuksköterskan. Allas öden är mörka och dystra, vilket är svårt
att gestalta i filmvärlden.
 
Spelet har mycket obehaglig musik som gör spelet till en psykotisk mardröm. Alla pussel som ska 
lösas är kluriga. Dessutom möter man monster och bossar vilket gör erfarenheten ännu läbbigare.
David Lynch-känslan är där med obehag och de långa dialogerna som alltid framförs på ett
behagligt lugnt sätt. Inte mycket skrikande, utan mer en kamp om att behålla kontrollen. Spelet 
har endast en "hjälte" och det är polisen Cybil, med sin vapenvana. Däremot måste du genomföra
din resa ensam.
 
Undrar hur staden såg ut innan skiten flög i fläkten?
 
Jag älskar spelet för att den aldrig bryter de drömlika sekvenser och den mardrömslikna storyn.
Det blir aldrig överdrivet och trots ett konstigt slut så är det en erfarenhet att lira ett sådant
mästerverk som Silent Hill till Playstation 1.
 
5 av 5. Tveklöst.
 
Robin!