0

Blue Velvet

Denna David Lynch-rulle råkar vara den första jag såg! Och en väldigt bra och ovanligt
balanserad film. Temat om våldtäkt och maffians makt levereras på ett fint och vackert sätt. 
Miljön och musiken är drömlikt och oftast på gränsen till lite komiskt. Fast resten av filmen
är allt annat än komisk.
 
Blue Velvet inleds med att en man skadas av en olycka och en hund och ett spädbarn ser på utan 
att hjälpa till. Efter detta kommer hans son till småstaden för att hjälpa sin familj genom sorgen.
Väldigt lite händer i byn och när Jeffrey hittar ett avklippt öra mitt i gräset blir han indragen i en 
röra som involverar ett offer på gränsen till förstörelse. Kvinnan används av den mest sadistiska jävel jag sett.
Han svär konstant och vill ha sex med sin egna mamma, om man tyder dialogen. Frank är ett svin
med mycket makt och väldigt rå och hotfull.
"Baby wants to fuck! Baby wants to fuck Blue Velvet!"
 
Skådespelet är fenomenalt. Blandning mellan filmskådespelet och teaterskådespelet är otroligt
och skapar en ruskig atmosfär. Enligt mig är detta Davids bästa rulle. Ta bara scenen där en slö
karaktär börjar sjunga In Dreams så vackert att Frank börjar gråta och blir förbannad för att senare stänga av 
musiken och skrika: "Let's fuck everything!" Komiskt, udda och verkligen bra genomfört. Minnesvärt 
och bara ett mästerverk i en enda scen.
 
"The candy-colored clown they call the Sandman." 
 
Tillskillnad från Lost Highway så är Blue Velvet inte ens i närheten av att vara så deppig. Men tvärtom
blir den läbbigare och all skräck förstärks när resten av filmen är mjukare och vackrare. Man tror sig
inte se så mycket terror, men det kommer i förvånansvärt läbbigare toner än vad vi tror.
 
Blue Velvet är en mjuk, vacker, smått komisk och rysligt hotfull historia. 
5 av 5 guldkameror!
 
Robin!