John Mclane vill fira ännu en mjuk, vanlig och normal jul med Holly, sin fru. Men icke!

Han väntar på Holly på flygplatsen när bilen får böter för felpakering. Värre blir det när John

nästan dödas av två galningar i bagageutrymmet. Eftersom polisen vägrar stänga flygplatsen

lyssnar de inte på John, vars instinkter säger att nått skumt är på gång. 

 

Och visst blir det skumt! All kommuikation med flygplanen avbryts och landningsbanornas

lampor slocknar. Med ett tiotal flygplan i luften, med lite bränsle och utan nån aning vad som händer.

Den eviga snöstormen förvärrar saker och Johns fru är fast. Terroristerna vill att deras f.d ledare

ska landa på banan inom loppet av några timmar. Men John har andra ideer och vill lära jävlarna en läxa.

Hur man dör hårt!

 

Storyn är inte ligga orginell, men ännu mer saker är på spel än tidigare. Skurkarna är värre och kyligare, även om 

de inte når upp till Hans Gruber från första filmen. Det är mer thriller än action, men jävlar vad coolt det blir när

kära Mclane hamnar i knipa. Som när baronens plan landar och Mclane smyger ombord. Skurkarna hittar honom och kastar granater. Inte en eller två. Nä, typ 12 eller 13! 

Johns one-liners är inte lika grymma och han framstår som puckad ibland, men känslan är där

och den är maxad till tusen! Som i ettan får vi däremot inte nöja oss med några starkare kvinnligare

roller. Utan vi får nöja oss med Holly, reportern och en receptionist knappast värd att nämna, då hennes

roll är minimal. 

 

Allt som allt är Die Hard tuffare, coolare och definitivt i Die Hards känsla. Visst, manuset är inte perfekt, men 

den är snäppet vassare ibland och vi hoppar till av coolhet många gånger då skotten flyr i natten.

4 av 5 guldkameror!