Har man fobier för bin och getingar så bör man undvika Candyman. Synd, för detta är sannerligen en 

spännande rysare om spöken och gastar. Den är en annorlunda tagning av Bloody Mary.

 

Helen är en student som vill forska kring myten om Candyman. Säger man hans namn fem gånger framför

spegeln så dyker han upp och gör kalvsylta av dig med sin klo. Många påstår att myten är sann och Helen

söker bevis till de dåd han genomfört. När hon anlender till en lägenhet i slummen så upptäcker hon ett 

dolt rum där hans ansikte är målat på väggen med graffitti. Saker blir värre när hon utmanar ödet och säger

hans namn framsför spegeln fem gånger. Nu jagas hon av en lång, mystisk främling med basröst som slår

Christer Sjögrens stämma. Han är hälften död, poetisk och mycket våldsam.

Storyn skulle inte vara någonting om det inte vore för miljön. Slummen drabbas värst och vi får se många trasiga

fönster och sönderslagna väggar. Och bin som fyller utrymmorna i toalettstolarna. Så Candyman är aldrig riktigt hotet. Istället blir han lite som en räddare i nöden. Han gör aldrig jump-scares och smyger sig på fienden.

Enda gången vi vet att vi är säkra är när just mördaren dyker fram! 

 

Det enda negativa är att filmen är långsam. Den behåller känslan av obehag, men det är inte ofta Candyman

dyker upp. Därför finns inget direkt hot inblandat. Men när våld begås blir det tonvis med blod! Och inte på nått

roligt sätt som i slasherfilmer. Utan obehagligt. Fast det är lite kul att Candyman ofta dödar sina offer genom att 

kötta sin krok in i röven på dem och slita dem i stycken.

Filmen är en klassisk Halloween-rulle som jag varmt vill tipsa om nu till Alla Helgona.

3 av 5 guldkameror, fast det är nära en fyra för mycket bra musik och miljö!